söndag 6 januari 2008

det kallas spöksupé för att dom SER UT som spöken och sitter runt ett vitt bord och knaprar på bröd

jag tänkte lägga in lite fler bilder men bloggen krånglar idag. jag hade tänkt lägga in bilder på en tavla, några väggar, golv, dörrar, fönster och såna saker. för det är ju oftast sånt man har runt omkring sej, även när man är utomhus. man är alltid i ett rum. igår var jag och andrew i flera rum. andrew fyllde år. tjugotvå. han sa att han aldrig har varit tjugotvå förut så han ser fram emot det. vi åt mat på café blåbär där jag också gick på toaletten. det var smutsigt och någon hade glömt att spola och det var vått på ringen. jag torkade bort det. men sen fanns det ingen tvål och bara kallvatten i kranen. det enda bra med rummet var att en vägg var böjd utåt. vilket gjorde att jag inte riktigt visste var jag var. är det såhär ett rum ser ut tänkte jag. jag tappade minnet av hur ett rum brukar se ut i vanliga fall. men sen finns det väl inga vanliga fall ändå.

efter maten gick vi omkring på gatan. gick till Strindbergs intima teater. innan vi gick in gömde vi oss i en trappuppgång. det var väl inte riktigt så vi hade tänkt göra från början, men det bara blev så, som en instinkt, båda visste på en gång vad vi var tvugna att göra. javisst jag kan väl säga att det var några illigala substanser, men i måttliga mängder. det hade väl inte någon annan med att göra. eller så delar vi på allt. så kan det också ligga till. man delar allting i livet; frukter, toaletter, bestick, säten, lördagspressen, ångesten, städerna, armbågen, talet, språket dessutom. språket har jag svårt för. i alla fall innan jag ska sova. jag kan tala med folk, det är inte det som är problemet, men jag liksom trasslar in mej i knutar som inte går att lösa upp och så vet jag inte om jag ska gå framåt eller bakåt eller bara kliva åt sidan. att kliva åt sidan låter väl som det vettigaste man kan göra, att gå bakåt är ju bara dumdristigt.

men hur som helst så hittade vi ut. man hittar alltid ut på något sätt. det gäller bara att andas. känna sin kropp; sina tånaglar, tårna, fötterna, hälarna, benen, skelettet, knäskålarna, låren, röven, höfterna, midjan, brösten, bröstvårtorna, revbenen, ja och sen resten, halsen, strupen, hakan, ögonen, öronen, näsan, hjässan, huvudet, toppen, och sen tillslut universum.
för att testa att man finns kvar kan man svälja några gånger, blåsa ut luft genom näsan, hålla för öronen, stirra på nånting fast och sen frivilligt släppa det med blicken, låta det dö och förbli dött.
jag gjorde allt detta och det funkade bra. jag fanns kvar. nu stod vi i en lång kö och jag sprang runt och letade efter en toalett och kom fram till två dörrar med konstiga tecken.
jag kunde inte välja vilken dörr jag skulle öppna:
ni ser det är mycket farligt med dörrar. man får vara försiktig. man vet inte vad man kan hitta eller vad man möjligtvis kan släppa lös.

vi lämnar det. vi lämnar mej till mitt dilemma. vi gick på Spöksonaten tillslut. och det var en bra pjäs, det var det. en liten teater, små effekter och enkel scen. jag hade kunnat dö där. det var en vacker plats. jag hade kunnat dö till en enkel specialeffekt. och någon i publiken hade hostat, någon på scen prasslat med en tidning, golvet hade snurrat, lamporna hade lyst röda, och berättaren hade läst vacker och sinnesstörd poesi om olika blomsorter och gifter.


men nu väntar en cigg och vila.
jag behöver vila.

/loathing


3 kommentarer:

beerbelly sa...

Låter som en bra kväll och bra teater, kul :-)
Vill inte veta vilken substans ni tog men hoppas den var god och bra.
Ha en vilsam kväll!

Anonym sa...

Åh. Var teatern bra? Jag tycker om att vara på teatar. Sitta i ett mörkt stort rum och kika på människor i andra roller än sina vanliga på scen. Och opera! Opera tycker jag om. Idag har jag varit utre i kylan och gått. Jättekallt i klänning.

Anonym sa...

Gillar innovationerna med kundvagnarna-finns säkert mycket att göra där, lycka till!