idag vet jag inte ens vilken dag det är. onsdag, kanske torsdag

saknad 1: jag har inte läst några tittarbrev ännu. dom kommer bara i större högar, varje dag blir dom fler att läsa, längre också. jag får börja föra tabell för att hålla ordning och komma ihåg vilka jag har läst och vilka jag har svarat på. samtidigt rensar jag i källare, garderober, förvaringsutrymmen; papper flyger, skruvmejslar och gamla trasiga saker, vattenläckor och lufttryck på fel ställen, som sår, dom ber för sina sår i dom här trakterna. ingen skäller ut någon annan, det är ju bra, men dom skriver på kontrakt och småler och viskar och snokar för att känna sej dåliga och på så sätt känna sej bättre om någon frågar hur dom mår. jo jag mår sisdär, jag har vrickat foten och det sprider sej upp i låret, ja det började med att sprida sej upp i smalbenet, men nu har det gått enda upp till låret och det smärtar och gör det svårare att ligga i på jobbet, jag har mycket att göra på jobbet, vi bygger nya nyttighetsrum, jag tycker egentligen att det är onödigt och bara väldigt slitsamt, men chefen ger oss tårta på fredagar och säger att dessa nyttighetsrum ska gynna våran tid och ge oss en större och lugnare och mer ordningssam yta att jobba på.

saknad 2: och mitt emot står en byggnad. den är inte färdigbyggd ännu, det är bara skelettet, ett vitt skelett, som ett fosil mer kanske, med orange lampor och en hiss på utsidan. hissen går uppåt med en arkitekt. på taket stannar han och ger ett ihoprullat A4 till en byggarbetare. fint väder idag, säger han, jag vet inte vem utav dom, ja jag gillar regn och rusk, titta bara på dom där nere, det är konst. han pekar, jag tror det är byggarbetaren. den andre skrattar, ja det är konst, säger han, ska du ha lite kaffe. ja, svart, riktigt svart. arkitekten hämtar två plastmuggar sen dricker dom sitt kaffe och tittar ut över oss på marken. när dom är färdiga med den här byggnaden, om några månader, kommer dom vara tomma inuti. dom kommer tilldelas nya arbeten och nya saker att bygga, men ingeting kommer kunna fylla tomrummet av det som redan är färdigt, avslutat.

saknad 3: förlåt mej, jag har inte rätt att förvrida era skallar, jag kan bara förvrida min egen skalle. det är bara det att allt är så komplicerat; att prata med folk, att se folk överhuvudtaget, lägga märke till dom och ge dom uppmärksamhet; det är svårt att sova, svårt att vakna, lyfta ett glas med vatten. dricka ur, fylla på, vill man verkligen fylla på, det är svårt med toalettbesök, att finna en mening i det, att spola, att tvätta sina händer och känna sej ren, att tända en lampa och släcka den när den inte behöver vara tänd längre, och att bestämma om den behövs vara tänd eller släckt, den behövs väl egentligen aldrig vara tänd, man kan vandra i mörkret, hosta i mörkret, äta mat, se på månen, gömma saker, hitta saker och kamma sitt hår i mörkret, det är bara svårt att veta allt sånt här, ska man bli förälskad i första man möter, varför kräset välja ut någon speciell egentligen, det finns väl ingenting som är speciellt; som när man köper en lampa och ställer den i fönstret och efter ett tag byter man glödlampan, det är inte mer speciellt än så, egentligen har man ju allt man behöver redan nu, på ruta ett, man behöver sin morgon och sin natt, sin enkla-inget speciella-förälskelse, sitt vatten och sin jord att plantera örter i. det är det enda. sin morgonsol och sin kvällssol. morgonmåne och nattmåne. slättar och dalar och berg och färjor som går till andra länder, men man väljer att stanna vid hamnen, vid gränsen, det är nog nu, skaffar jag mer tillgångar, möjligheter, känslor, tankar och system kommer jag ta eld, sätta eld på allting, gå under jord, somna i jord.

saknad 4: jag har isolerat mej ett tag. en vecka nu.
det behövs. jag känner min själ och den är halv. jag känner den och den skriker till
mej och jag ger den mat och dricka och jag leker med den, en boll i ett snöre har jag gjort.
när den sover dricker jag margaritas och röker paket efter paket med cigaretter.
nätterna är precis som dagarna och tvärtom.