som det ska vara

jag tar en promenad i skogen. det är vått och luktar kvistar och djur och tunn luft. jag känner samhörighet här, jag går med luften, med mossan under mej, med grenar som sträcker sej runt mej. men samtidigt är jag ett kryp. träden står över mej, ser ner på mej som bara har tillträde till marken. men dom ser inte ner på mej som om jag vore mindre värd, det är nog snarare jag själv som skapar den känslan, men träden vet liksom om skillnaden emellan oss, avståndet och luften. dom står där helt tysta; försöker inte få mej att ändra uppfattningar, kräver ingen förståelse (även fast jag förstår) och varnar mej inte för nånting. dom bara står tysta och ser på, låter mej gå mellan dom, stryka handen över deras bark, låta mej lukta på dom och känna deras doft. så jag sätter mej under ett av träden (vet inte varför jag väljer just det trädet, men det är bara så det utspelar sej) och sen sitter jag där. jag blir så lycklig av att sitta där, så lycklig att jag dödar mej själv med gifter som lägger sej som ett filter över mina ögon. jag ser skogen. den finns där och jag finns i den. men samtidigt är den nu för långt bort för att jag ska kunna se den tydligt, och inte bara se den tydligt eller att veta om att den är där, utan också känna att den spelar någon roll. men ingenting spelar någon roll längre. jag känner grenarna mot min nacke, det är ett samspel mellan mej och trädet, mellan mej och högre makter, men jag är för dum för att kunna bry mej mer än så. det är för vackert, för sorgligt. därför reser jag mej och går vidare.
det har börjat regna. jag känner den första droppen mot min hud som en vibration, som om jag själv vore vatten, den skapar felaktiga mekanismer, som en mörkare del av barken, rubbar mina inre organ, mina funktioner, instinkter, reaktioner, åsikter, känslor, och går som en rysning genom kroppen och gör mej lycklig, ännu mera sorgsen.
en fågel kommer mot mitt håll, som en följd av min sorg, den skriker och slår sej ner i ett träd ovanför mej där den först tystnar och sedan börjar sjunga. jag har aldrig hört ett sådant ljud förut. jag vet inte vad det är för fågelart. jag börjar tro att den är skapad av mej eller för mej, den existerar inte någon annanstans är just i det här ögonblicket, som är så viktig att jag inte orkar ta del av det. jag går där ifrån. jag släpper den, ägnar ingen mer uppmärksamhet mot den, jag dödar den.
jag vill komma ut ur skogen så fort som möjligt, men samtidigt vill jag stanna, skogen gör mej levande, mer levande än vad en människa kan få mej, men på samma sätt orskar den en tomhet i mej som ingenting annat kan orsaka. jag önskar att jag ville nånting, bara nånting, kanske ska jag börja plocka svamp. människor skulle säga till mej att det inte finns någon svamp att plocka just nu, och dom har säkert rätt. men vad mer kan man göra än att försöka. jag skulle kunna ge mej ut i skogen och leta, för är det inte det man gör när man ska plocka svamp, letar? det är inte bara målet som är det viktiga, man letar efter en väg att gå på, en doft att känna igen, en skog att orientera sej i, en plats att älska och komma ihåg. svampen är det som allting ihopsatt leder fram till, men det är inte nödvändigtvis det viktigaste. jag kanske ger mej ut imorgon. idag är jag för glad och för trött.


vi lämnar det. min författare kom idag. han kom som en sten som växte upp ur asfalt. han kommer från en plats med mycket bilar, där alla vägar, hus, människor, basketplaner, alléer, broar och byggnader står som skuggor. i hans ögon kan man se svart snö rinna fram längst gatorna, butiksförsäljare göra reklam för lemlästade kroppar av djur och små barn, societetsgubbar som röker och viskar och pekar, nattlampor som inte gör någon skillnad alls i mörkret, och där sitter han och skriver, forftfarande med en skrivmaskin, han skriver brev och dokument, noveller, poesi, skönlitteratur, fakta..................jag anser att han också letar efter nånting. något att ha under fötterna, något att tala till utan att tappa språket, någonting att gömma sej bakom. jag har sett att han, med flit, gillar att gömma sej. men han lämnar alltid endel av sej själv synlig, också det med flit, för att kunna bli upptäckt.

andrew var här igår.
vi drack vin.
rökte cigaretter.
tittade på tecknad rysk film.
han är inte här idag.
när föder rådjuren sina ungar?